Fy vad jobbigt det är när de små mår dåligt och inte kan säga vad det är. G har nu gjort femte natten med mycket gråt. Jag och Kent är just nu mer än trötta. Hon är snuvig och håller på att få tänder, men man vet ju inte med säkerhet om det är det. Så idag blir det vc och en kik i öronen. 

Hoppas faktist att de hittar något så man kan få något för det så hon slipper må såhär och vi kan få en natt med god sömn. 

När man faller blir ensamheten så påtaglig. Man inser att det är väldigt få som orkar hjälpa dig upp. Helt plötsligt står man helt själv och inser att det inte finns någon som håller om dig, lyssnar och försöker visa vägen. När man anses vara den starka så blir förvirringen total när man plötsligt är den svaga. Att vara den som alltid räcker ut en hjälpande hand men som själv inte har någon att hålla i när man själv behöver en. Fast man ropar efter hjälp så är det ingen som hör. 

Att vara den som alltid blir vald sist

Ni som inte följer mig på instagram har ju missat att jag håller på och fixar i köket (matsalen). Det håller på att bli i svart och vitt. Jag har målat om bordet och stolarna. Köpt klocka (äntligen) och ramar. Nu väntar jag på att bilderna jag beställt ska komma och att jag ska få lust att måla färdigt tavelhyllorna. 

Först nu har jag fått tummen ur och satt i alla kort i gästboken från bröllopet. Man blir ju helt varm i hjärtat när man läser alla hälsningar. 

Av olika personliga anledningar så läggs det just nu inte jättemycket energi på bloggen. Jag hoppas att jag kommer igång igen, men just nu blir det inte så mycket. Hoppas ni kikar in om ett tag igen :)

All kärlek till er!!