Jösses vad tiden går, jag hinner inte med. Vill stanna tiden nu och hinna suga in allt. För 1 månad sen var vi snart påväg till Näl. Mina värkar hade börjat så smått men jag vågade inte riktigt tro på att hon verkligen skulle vilja komma ut. Väl på väg så är vi de första på plats vid en singelolycka, där det sen visade sig att föraren var död innan vi var på plats, och mina tankar hoppade mellan liv och död, hur kort livet kan bli. Vi fick stannat andra bilar som fick stanna på platsen och vi fick ok från polisen att åka vidare. Var som om mina värkar knappt märktes av när jag stod där på olycksplatsen. Hela min kropp ville bara rädda mannen, som dessvärre var helt fastklämd i bilen och vi kunde inte göra något. Vi pratade om det hela vägen in och smått började värkarna göra sig tillkänna igen.
Vid 18 var vi framme och det var i korridoren värkarna drog igång på riktigt. De började så smått med 3 min mellanrum men var snabbt nere i knappa minuten emellan. Jag var i ett helt annat land, smärtans land, och allt jag yrade om var att jag höll på att dö. Jag var jättevarm och bm fick leta fram en fläkt bland sommarsakerna. Vet inte hur jag överlevde dessa konstanta värkar. Tillslut gick hjärtljudet på Greta ner lite och bm ville då göra hål på hinnan. Jag var då öppen 7 cm. Sagt och gjort, bm tog hål på hinnan så vattnet gick och direkt efter det skriker jag att "nu kommer den ut!" . "Vad bra svara bm". Och bara ett par krystningar senare (skrek som en galning som föder på film) var Greta ute (kl 19,51) ,full i skit! Hon hade väll blivit så stressad för att det gick så fort så hon bajsat ner sig på vägen ut. "Jag har gått sönder" skriker jag av smärta. "Det gör så ONT!". När bm sen kollar efter så har jag inga skador alls! Helt ofattbart så ont som det gjorde.
Eftersom hon hade bajsat i fostervattnet så var vi tvungna att stanna minst ett dygn. Men allt var bra så på andra dagen åkte vi hem.

Nu efter fyra förlossningar så föredrar jag en förlossning som tar sisådär 5h, INTE 2. Det är verkligen döden att ligga med dom smärtorna utan att kunna vila något emellan. Men tyvärr så får man ju inte välja. Är glad att hon kom ut och att vi alla mår bra.

Lilla Greta 1 månad idag

Räknar ner timmarna, i morgon ska vi hem! Längtar efter familjen och inte minst min mjuka säng. Man får ju liggsår av dessa sjukhussängar. Hade det inte varit för att plutten bajsat i fostervattnet så hade vi åkt hem idag. Men nu var det som det var och då måste de ha koll på oss i 1 dygn. Vi mår bra och som jag redan visste innan hon kikade ut så är hon en bestämt tjej med skinn på näsan. Här gör vi inte som andra barn och sover mestadels av det första dygnet. Napp vaken HELA natten. Men idag har hon sovit mer, tack och lov. Lilla fröken tvärtom kommer helt klart välja sin egen väg här i livet och ingen kommer kunna stoppa henne. Jag bara vet det.
Hon är fortfarande namnlös men jag har ett namn som jag tycker men har inte fått tummen upp av Kent än ;). I morgon hoppas jag vi bestämt oss.

Helt fantastiskt att inte vara gravid mer, nu ska jag bara överleva de fruktansvärda eftervärkarna. Men de varar ju inte så länge.

Puss och hej från en öm rumptjej ;)

Vår plutt har äntligen kikat ut. En liten tjej på 3500g och 50cm.
Kan säga att det gick minsann undan och jag är glad att det är över.
Älskar henne så <3.

Hon har redan hittat en kompis, tummen.

Nu är det fem dagar kvar till nyår och till bf. Förvånar mig inte om plutt väljer att stanna två veckor över tiden och vi med våld tillslut måste dra ut plutt ur sitt trygga skrymsle. Det orkar jag inte! Är så trött på detta nu. Vill inte mer! Men det är ju som sagt inte lång tid kvar till nya året och alla säger "kniiip". Hmm jo det kan ni ju tycka. Själv börjar jag bli trött på alla skämt om att jag ska knipa och vira in mig i silvertejp mm.
Jag vill bara ha ut plutt och att allt ska vara bra. Är nojig för allt, en känsla om att allt inte står rätt till har funnits hos mig ett tag nu och den blir mer påtaglig ju närmare bf vi kommer. Igår började jag störtgrina efter att jag insett att plutt varit helt orörlig nästan hela dagen. Kent ringde till förlossningen och de sa att bebisarna har olika dagar då de rör sig mer eller mindre. Jag skulle knuffa ordentligt på magen och dricka iskallt vatten så skulle plutt nog vakna. Inget större hände men tillslut kom en seg liten rörelse. Vi fick nöja oss med det, skulle ju iväg och fira jul hos svärföräldrarna. Men oron fanns där hela tiden och gråten var inte långt borta. Plutten har ju under hela graviditeten varit superaktiv. Först när vi kom hem igen vid 22-tiden började knuffarna och sparkarna. Vilken lättnad!
Men oron hänger fortfarande kvar. Jag vill bara veta att allt är bra.
Hatar att vänta. Dagarna är låååånga och jag är trött och rastlös.

Dagens bittra sanning.

Skulle vilja få lite lust och ork att fixa och dona här hemma, men icke! Trött eller ont eller båda delar. Vill beordra familjen att göra massa saker men kan inte riktigt med. Orkar inte jag så kan jag inte med att klaga på de andra. Därför blir det inga julgardiner denna julen. Dammsugningen är en bonus om den blir gjord ett par gånger i veckan. Disken får då stå nån dag och tvätten kan vi snart pynta med glitter och dansa runt. Barnens rum ska vi inte prata om. Men det är inget jag ser så mycket av då jag undviker trappan. Jag hoppas verkligen folk har överseende med detta när de kikar in , och inte tycker vi är världens snuskigaste familj.

Mitt i all trötthet finns i alla fall lite glädje. Som på torsdagskväll då man är bortbjuden på en mysig tjejkväll. Eller på söndag då vi bjudit hit goa vänner att spela bingolottos uppesittarkväll (något vi gör varje år). Sen ska det firas jul i dagarna 2 :).
Bara vetskapen om att Kent snart ska vara hemma 1.1/2 vecka gör mig lite gladare.

Har idag packat om pluttens väska som ska med till bb. Och kollat igenom alla 50/56 kläderna. Lite mysigt är det allt :)
Tänk att jag snart har en liten bebis! Galet ju !

Igår runt 12-tiden drog kroppen igång med massa förvärkar. Trots dessa gav jag mig iväg på julbord. Där satt jag sen och gungade och pustade mig igenom den ena efter den andra värken. Kom hem ganska tidigt, runt 21.30. Då blev det bara tätare och tätare mellan värkarna. Kent, som också var iväg på julbord, kom hem vid 23-tiden. Vi som denna kväll/natt var barnfria hade sett fram emot att få sova gott , utan en snurrande 4-åring mellan oss, och en lång sovmorgon. Men icke då. Värkarna ville inte ge sig. Och kom nu mellan 5-30 min mellanrum. Tillslut ställde jag mig i en varm dusch och det började avta såpass att jag kunde sova mellan 1-3. Men sen drog det igång igen, gaaahhhh vad ont det gjorde. Vi kom fram till att ringa bb vid 7 om det höll i sig. Men halv 6 lugnade det sig och vi stensomnade och sov fram till kl 9.

Jag vill INTE ha det såhär i flera veckor :( Tycker faktiskt det är lite synd om mig nu.....

Har varit på mvc idag. Sockret håller sig bra (trots daimen, hehe), värre var det med blodtrycket 135/90 (skriver man så?). Så jag blev beordrad att vila. Om de blir tvungna att lägga in mig så är det bara vila som gäller där med och jag ligger hellre hemma. Bm fick också se mina sammandragningar som jag tampas med hela dagarna.
När jag fick en ny tid, 28 dec, så sa bm småleende "men då är du nog färdig". Ja vi får väll se ;).
Trots detta med vila så ska jag ikväll på julbord med jobbet. Det blir ett lugnt julbord på Trädgården i Strömstad. Ska bara sitta där och vräka i mig mat i omgångar (får ju inte plats så mycket åt gången). Ska bli roligt att träffa kollegorna också, var ju ett bra tag sen.

Pöss!

Jag vill inte! Nu måste ungen komma ut för jag vill inte gå upp mer i vikt. Nu börjar jag verkligen oroa mig för vikten då jag känner ett begär efter daim. Jag MÅSTE ha daim! Tänk om detta håller i sig och jag går över tiden. Efter 4 veckors daimätande så kommer jag ju rulla fram. Inte är det bra för tänderna heller. Vad kan det vara i daimen som jag är ute efter? Om man kommer på det så kanske det finns fler alternativ att stoppa i sig.

Hjälp!

Bara tre veckor kvar :) nu kan den komma när som. Jag är väldigt färdig med att vara gravid. Kroppen skriker att den inte orkar mer! Jag har fått problem med "falsk ischias". Ingen riktig ischias men känns samma men beror på foglossningen. För er som inte vet hur det känns så är det som om någon har kopplat på ett elstängsel i skinkan och ner i benet. Sen sitter någon och roar sig med att trycka på strömmen då och då. Ont!
Det ploppar ut bebisar här och där och det enda jag tänker är "vad fuskigt! De slipper vara gravida mer". Dessa 8 månader kommer vara svåra att glömma, och tur är väll kanske det. Nu har vi snart 4 underbara barn :) och sen får det räcka, haha. Jag vill i alla fall aldrig vara gravid igen, det är en sak som är säker.
Om 4 år är jag tonårsmorsa och det kommer troligtvis ta på krafterna, hehe.

Har dragit lite mascara på fransarna och slängt på mig rena kläder. Nu är jag redo för årets sista styrelsemöte (skolan) som ska avslutas med lite julmat :)

Hoppas ni får en fin kväll

Tihi

Jag och Kent tittar på min kalaskula och sen på varandra.

Jag: jag tror de har sett fel på könet... Den här magen ser ju inte ut som en sån mage......

Kent: tror jag med, moahahaha

Jag: men jag som köpt massa grejer nu som ju inte alls passar i så fall.

Kent: moahahaha

Ja vi får väll helt enkelt se.....

Tjohooo

Numera måste denna gravida kvinna lyfta upp magen när hon ska kissa. Plutten ligger och trycker så att det inte går att kissa. Och då hjälper ett litet lyft. Har aldrig varit med om detta innan, haha.

Ett annat konstigt fenomen är också att armarna börjar bli för korta. Jag har varnat Kent att fortsätter de att krympa så vet han vad som gäller om jag sitter och skriker FÄRDIG!

Brösten kliar jag snart sönder. Jag har smörjt in dem med Hudlotion (niveas) innan men det hjälper inte. Nu jäklar går jag över till rejälare grejer, idomin! Hjälper inte det då får jag se mig besegrad och gå runt med kliiga bröst, treeeevligt.

Men vad är väll en bal på slottet ;)

Jag längtar efter att kunna röra mig igen. Jag hatar att se att jag går upp i vikt. I måndags när jag vägde mig hos bm så vägde jag det som jag gjorde när jag blev gravid. Jag vet att jag borde vara glad för att jag hela tiden legat på minus. Men jag är ju inte direkt smal och jag vet hur jäkla svårt det är för mig att bli av med kilona sen.
Jag trivs verkligen inte med min kropp nu, känner mig som världens fetaste kärring. Ser hur ansiktet blir fetare och jag känner mig ful.
Läste att man kan hamna i en känslomässig period nu i slutet. Så jag är väll bara normal helt enkelt. Men nu vill jag bara att hela graviditeten ska vara över. Jag kommer bli psykiskt dålig av detta. Jag vill kunna röra mig, ta en promenad om jag vill, orka umgås med vänner, sova på nätterna (vet att plutten kommer hålla mig vaken stundvis sen men när jag sover så kommer jag ligga precis som jag vill), kunna plocka upp saker från golvet, slippa kissa 2 gånger i h. Listan kan göras lång.

Jäkla gnäll är det på mig nu. Jag vet att det är pisstråkig läsning för er. Men vardagen suger just nu. Och jag har inget roligt att berätta.

Jo förresten, jag funderar på att ha en tävling här på bloggen. Vad tycker ni om det? Fint pris ska jag ha också :)

Känns som om jag har blåmärken i magen, längst ner i magen. Jag är så öm. Och det gör det inte roligare när plutten får hicka stup i kvarten. Kl är nu 1.00 och jag har i alla fall fått sova 1.5h innan det satte igång igen. Smärta+trötthet gör än så känslomässigt svag. Man gråter en skvätt och tycker allt är skit. Jag bävar för när klockan kommer ringa 6.30 i morgon och man måste upp för att göra iordning barnen. Är ju runt 5 som plutten lugnar ner sig och man äntligen kan komma till ro, då somnar man så himla gott! Men då ska man snart upp, i hate it!
Något som oroar mig är att plutten ska vara lika nattaktiv sen. Jösses! Bm sa att så kan det vara men det behöver inte vara så. Bara att vänta och se.
Har också fått en oroande känsla av att allt inte står rätt till med plutten. Men så känner väll alla någon gång under graviditeten. Fy jag gillar inte känslan...

Nej jag får väll försöka få några timmar sömn till denna natten. Just nu blev det lugnt i magen så bäst att passa på.

Puss och kram.

I eftermiddag har det varit jobbigt. Jag har haft förvärkar hela tiden. Dom började när vi bar hos mamma vid 15-tiden och sen kom de bara tätare och tätare och kraftigare och kraftigare. Slutade först ikväll när jag fått slappa i soffan ett tag, runt 20-tiden. Tänkte många gånger att man kanske skulle ringt in och rådfrågat. Men sa inget till Kent om de tankarna för då hade han ringt direkt ;) . Nu är det ju lugnare så det var nog ingen fara.

Plutten leker med sin pappa, jag är inte lika road.
Plutten trycker ut foten och pappaKent trycker tillbaka ( inte med sin fot som tur är utan med sin hand). Och så håller dom på. Plutten vill gärna leka nu på kvällen och natten. "Hallå var är ni, var är festen" hör jag inifrån magen. " Nähä, då får jag väl festa ensam då" Och så drar världens dansfest igång.
Tur jag är van som bor granne med en festlokal ;) . Jag menar, en plutt som har fest kan ju inte mäta sig med festerna med 400 fulla Bullingar.

Hur som helst så är det himla kul när pappa hänger på och ja mamma hon får helt enkelt stå ut.