Nu är det fem dagar kvar till nyår och till bf. Förvånar mig inte om plutt väljer att stanna två veckor över tiden och vi med våld tillslut måste dra ut plutt ur sitt trygga skrymsle. Det orkar jag inte! Är så trött på detta nu. Vill inte mer! Men det är ju som sagt inte lång tid kvar till nya året och alla säger "kniiip". Hmm jo det kan ni ju tycka. Själv börjar jag bli trött på alla skämt om att jag ska knipa och vira in mig i silvertejp mm.
Jag vill bara ha ut plutt och att allt ska vara bra. Är nojig för allt, en känsla om att allt inte står rätt till har funnits hos mig ett tag nu och den blir mer påtaglig ju närmare bf vi kommer. Igår började jag störtgrina efter att jag insett att plutt varit helt orörlig nästan hela dagen. Kent ringde till förlossningen och de sa att bebisarna har olika dagar då de rör sig mer eller mindre. Jag skulle knuffa ordentligt på magen och dricka iskallt vatten så skulle plutt nog vakna. Inget större hände men tillslut kom en seg liten rörelse. Vi fick nöja oss med det, skulle ju iväg och fira jul hos svärföräldrarna. Men oron fanns där hela tiden och gråten var inte långt borta. Plutten har ju under hela graviditeten varit superaktiv. Först när vi kom hem igen vid 22-tiden började knuffarna och sparkarna. Vilken lättnad!
Men oron hänger fortfarande kvar. Jag vill bara veta att allt är bra.
Hatar att vänta. Dagarna är låååånga och jag är trött och rastlös.

Dagens bittra sanning.