För en vecka sen fick jag ett samtal som förändrade allt, ett samtal som man aldrig vill uppleva... Ett samtal om att min fina kusin hade dött. Min kusin som har varit så mycket mer än kusin, mer som min lillebror. 

Alla minnen bara susade förbi i turbofart och jag fattade först ingenting. Sen blev jag arg. Varför just han??!!!! Var arg och grät omvartannat. Dagen efter var jag bara ledsen, saknaden gjorde så ont! Att se den trasiga familjen gjorde ont! Man ville så gärna ta alla i sina armar och säga att allt är ok ,det var bara en dröm. Men så är det ju inte. Han kommer aldrig tillbaka och det kommer alltid kännas. 

Tredje dagen levde jag i förnekelse. Det hade helt enkelt inte hänt. Gråten var slut och allt var bara hittepå. Det var som om jag ibland försökte få hjärnan att förstå att det var på riktigt men den vägrade gå med på det. Man kände sig mest tom på känslor. 

Hjärnan har liksom godkänt allt lite i taget dag efter dag. Och idag kommer tårarna igen. Det är som om kroppen har samlat energi för att orka. 

Jag kommer alltid minnas leendet, skrattet och kramarna. Han kunde alltid få en på gott humör. En charmigare karl fick man ju leta efter. 

Från våra barndomsår kommer jag minnas våra "giftemål", tv-spelsmaraton, "fotbollsträningar", våra uppträdanden och såklart mycket mer. 

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta

 

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)