Idag var det då dagen då jag skulle få ta avsked av min fina kusin. Dagen jag har bävat för. Jag förväntade mig ett helvete som bara skulle göra så ont. Och det gjorde det men samtidigt var det så fint. Det kunde inte varit bättre. Kyrkan var helt fullsatt av folk och man kände och såg mycket sorg men också kärlek. Kärlek och tacksamhet för att han varit i våra liv. Man blev berörd av att se all den kärlek han gett så många. Det svåra blir att nu lära sig leva utan den. Att lära sig förmedla vidare all den kärlek han gett oss. Att låta honom leva kvar genom oss. 

Tack för allt! 

Värdelös, haha. Knappt jag orkade lägga energi på att läsa klart den. 

Men inte den kassaste boken jag läst så därför ger jag den två av fem. 

På vardagkvällarna/eftermiddagarna går Gretas favoritprogram. Hon sitter som ett ljus. Dom går på C More Kids. Det är Herr Bloms trädgård och I drömmarnas trädgård. 

Elsa älskade också I drömmarnas trädgård, Jonathan Byggare Bob. Cornelia hade ingen direkt favorit. 

Har/hade er/era någon favorit?? 

Har så mycket jag vill få gjort idag men jag kommer inte igång. Jag känner mig helt slutkörd men jag har ju inte gjort något. Det är som om hjärnan planerar och vill massor men kroppen är tung som bly. 

Jag får testa med hög musik, det brukar ju få kroppen att sprätta till. 

Är bara jag och liten hemma idag och det märks på henne att hon inte tycker det är lika roligt. Syskonen är helt klart roligare :) 

Jag känner mycket saknad idag. Gråter i alla fall inte just nu.  Men ändå värker saknaden. På fredag är det begravning. Jag vill bara att det ska vara lördag. Jag blir illamående, får en klump i halsen och pulsen ökar när jag tänker på begravningen. Allt blir på riktigt om ni förstår.  

Jag är tacksam för att vi fått barnvakt så att Kent kan följa med. Vad hade jag gjort utan honom. Han är verkligen mitt allt. 

Nej nu var det det där med musiken :) 

Hur är det möjligt att barnen samlar på sig så mycket skit. Idag har varit en svettig dag som har gått i städets tecken. Tjejernas rum skulle städas. Det skulle inte innebära att det var vi som gjorde det åt dem. De ska inte tro att om man skriker att man inte kan i två veckor så kommer mamma och pappa att göra det. Nej det har i stället varit så att vi varit uppe och städat och grejat med annat och varit som hökar över dem. Därför har det varit massa hög musik från två olika cd-spelare, mycket skrik och gråt, massa skräp (tror vi kom upp i fem påsar) och en uttråkad Greta som inte fick delta i systrarnas städning.  Jag är helt slut!! 

Men nu var det i alla fall städat på övervåningen, men desto värre på nedervåningen, haha. Vi måste ta oss till tippen snart :) 

Jag har haft långt hår länge nu. Så länge att jag börjar få lite ångest på tanken att klippa det. Jag börjar fega. Det vill jag ju inte! Jag vill inte ha samma frisyr resten av livet. Så därför funderar jag på att göra något. Just nu lutar det åt en lång, lite busig, bob. Helst vill jag ju färga håret rött också men har förstått att det är svårt. 

Vad tycker ni? Ska jag våga? Hade det passat?? 

Nej det blev ingen spruta för liten. Men vi fick i alla fall koll på att hon nästan väger 11.4kg och är ca 80 cm lång. 

Däremot fick jag spruta, min andra p-spruta. Så nu känns det jäkligt konstigt i skinkan, haha. Jag hoppas att andra sprutan för bättre saker med sig än första :/ . Någon som har erfarenhet av p-spruta? Hur fungerade/fungerar den för dig? Självklart kan du vara anonym :)

Idag blev det inställt jobb så i stället tänkte jag försöka tänka bort alla måsten och inte göra så mycket :) . 

Gör bl.a. några armband till Jonte efter önskemål. 

Svart och grönt

Pyssellusten börjar väckas till liv tror jag. Tyvärr har jag just nu ingen plats för att klippa och klistra. Så när Cornelia kom ner med ett egengjort armband till mig snodde jag genast åt mig lite garn och satte igång. Nu visade det sig ju även vara så att Cornelia blev mäkta stolt över sin mor och hennes armbandskunskaper att hon tom med kallade modern för cool. Nu måste ni förstå hur lycklig man blir av att vara en cool mamma någon gång mellan att vara dum mamma, pinsam mamma, elak mamma, gammal mamma. Så oj vad det görs armband av den coola mamman nu, hej vad det går! Tänkte att den nya titeln kunde hålla i sig i 2-3 dagar i alla fall :) 

Greta älskar att åka pulka. Och skulle ett syskon även "råka" ramla så är det ju superkul. 

Liten är förkyld just nu och jobbigast har hon det med hostan. Den förstör hennes sömn och middagsluren är jobbigast. Det blir någon 10-minutare då och då. Igår blev hon tillslut så trött att hon själv gick och la sig på en kudde på golvet och somnade. Stoppade om henne men tyvärr väckte hostan henne efter 10 minuter. Men söt var hon när hon låg där. 

I morgon är det tänkt att hon ska få 1-årssprutan. Tredje tiden nu men det kommer ju inte bli något denna gången heller. Om inte ett under sker i natt vill säga. Men det får kollas längd och vikt i alla fall :) 

sanningen kommer alltid fram tillslut och falskheten lyser igenom. Så troligtvis kommer ni stå där väldigt ensamma en vacker dag. 

Tycker ni inte om oss och vill inte ha med oss att göra så är det helt ok. Men sluta snoka, ljuga och prata massa skit då är ni snälla. 

Men man blir ju nyfiken på varför ni vill baktala och förnedra andra. Vi kan inte komma på vad vi har gjort er för ont för att förtjäna detta. 

Men var ni ute efter att såra, ja då har ni lyckats. Grattis till er! 

Tjorven har varit på kärlekssemester hos Emil. Eftersom vi inte riktigt har vetat när hon började löpa så har vi haft Emil här på besök från måndag till fredag. På fredagen bytte de hem och igår fick jag meddelande om att nu var det på g. Det blev en lång natt för Emils familj då det var först på morgonen som de fick till det. I 30 min satt de då fast. Stackars hundar! Så när det var färdigt hämtade jag hem henne. Hon har sovit mest hela dagen stackars liten. 

Nu håller vi både tummar och tår att det kommer små valpar om 9 veckor. 

Elsa: då tar jag fem kronor nu då. 

Kent: nej 

Elsa: jo du sa det. Att vi slog vad om jag skulle äta upp maten och nu gjorde jag det och då ska jag ha fem kronor. 

Kent: nej det har vi inte sagt. 

Elsa: jo jag frågade om du hörde vad jag sa och du sa mmmmm. 

För en vecka sen fick jag ett samtal som förändrade allt, ett samtal som man aldrig vill uppleva... Ett samtal om att min fina kusin hade dött. Min kusin som har varit så mycket mer än kusin, mer som min lillebror. 

Alla minnen bara susade förbi i turbofart och jag fattade först ingenting. Sen blev jag arg. Varför just han??!!!! Var arg och grät omvartannat. Dagen efter var jag bara ledsen, saknaden gjorde så ont! Att se den trasiga familjen gjorde ont! Man ville så gärna ta alla i sina armar och säga att allt är ok ,det var bara en dröm. Men så är det ju inte. Han kommer aldrig tillbaka och det kommer alltid kännas. 

Tredje dagen levde jag i förnekelse. Det hade helt enkelt inte hänt. Gråten var slut och allt var bara hittepå. Det var som om jag ibland försökte få hjärnan att förstå att det var på riktigt men den vägrade gå med på det. Man kände sig mest tom på känslor. 

Hjärnan har liksom godkänt allt lite i taget dag efter dag. Och idag kommer tårarna igen. Det är som om kroppen har samlat energi för att orka. 

Jag kommer alltid minnas leendet, skrattet och kramarna. Han kunde alltid få en på gott humör. En charmigare karl fick man ju leta efter. 

Från våra barndomsår kommer jag minnas våra "giftemål", tv-spelsmaraton, "fotbollsträningar", våra uppträdanden och såklart mycket mer. 

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta

 

Idag finns det verkligen inga undanflykter för en promenad, solen skiner och det är vindstilla. Genast blev livet lite lättare att leva. Kommer inte ihåg när solen var framme senast. 

Nu blev det ju ingen flåspromenad då Elsa var med. Hon har samlat stenar och kastat i alla diken och pölar, försökt nå till höga grenar, kollat in kottar och annat som finns i skogen mm. Så rundan som hade tagit 45min tog 1.5h. Men nu har vi fått massa sol och frisk luft. Härligt!! 

Elsa: Asså, bröderna Lejonhjärta var inte så farlig. 

Jag: ok, vad bra. 

Elsa: nej bara massa drakar och människor som dödas. Inte farligt. Dom räddade ju livet av sina vänner. Inte farligt. 

Jag svarar inte. 

Elsa: Hör du vad jag säger eller??!! Det var ju inte farligt!

Jag: jo jag hörde det. 

Äntligen fredag!! Gubben snart hemma två dagar. Ja man har ju vant sig vid att ha honom hemma efter julledigheten. Så fyra dagar på jobb är alldeles för mycket ;) 

Något som däremot är gott med att ledigheten är slut är att mina och Gretas förmiddagssovstunder är tillbaka. Vi går upp när de stora ska upp och göra sig redo för skolan. Sen när de har gått till bussen så vill vi båda gå och lägga oss en stund igen. Jag känner hur lyxigt det är när jag hör om andra och deras små skruttar. Vem vet hur länge det kommer fortsätta men så länge det gör det så kommer jag njuta. 

Så just nu i skrivandets stund förbereds de stora och jag börjar smått ladda för att få gå och lägga mig igen :) 

Så välkommen sköna fredag!! 

En liten nybadad Greta framför Bolibompa igår kväll. 

Då var vardagarna igång igen. Ekorrhjulet har börjat rulla, den ena dagen är oftast den andra lik. Jag har inte kommit mig ut för att träffa folk än. Tycker ju inte riktigt om mig själv just nu så det är jobbigt att gå ut och träffa andra då. Men jag jobbar på det och hoppas att jag snart får bukt på mina negativa tankar. Nu drar ju snart kyrkis igång igen och det hoppas jag att jag vill  gå på. 

Just denna dagen har gått till att tvätta och uppmana barnen att städa sina rum. Jag har också börjat rensa min garderob. Ska sälja ut resten av mina Lolakläder, någon som vill ha??? Om inte så lägger jag ut dem på köp och sälj Lolakläder på fb eller tradera. 

Idag har jag och Greta även kramats en hel del. Närhet är tydligen dagens ord enligt damen.  Nära nära nära , så det blir ju inte gjort så mycket men vad gör det när man får sitta och kramas. 

Nu väntar vi på mannen så att middagen kan intas innan han drar iväg på möte. 

Kramar! 

Eftersom jag äter betydligt mindre än vanligt och inte trycker i mig allt möjligt gott på kvällarna så vaknar jag numera hungrig. Ovanligt för en som annars käkar frukost vid 12. Jag brukar numera klämma i mig en kopp te och just nu detta: 

Sen blir det några mellanmål under dagen och så är det middag när Kent kommer hem. Ibland blir det nått knäckebröd eller en frukt framför tv:n. 

Idag är det fjärde dagen på det nya livet. Heja heja. 

Tack till alla som hört av sig med fina och peppande ord. Älskar er! 

Ja jag måste ju helt enkelt ge mig fan på't. Jag brukar ju kunna komma igång men det är framtiden som oroar mig. Ska jag misslyckas igen?! Måste försöka tänka bort det. 

Så nu ska man försöka med denna maten igen då. Kommer inte följa någon "diet" men dra ner betydligt på portionerna, kolhydraterna och sockret. Visst ska man någon gång kunna unna sig men jag måste lära mig att unna sig betyder inte att vräka i sig!! Jättejobbigt för mig. Jag kommer inte räkna kallorier just nu i alla fall. Jag ska börja såhär och ta en dag i taget. 

Jag måste röra på mig och har fått många råd och erbjudanden från vänner. Gym är just nu inte att tänka på då jag kommer jobba två kvällar i veckan och kan inte vara hemifrån två kvällar till. Men jag kan gå promenader! Jag måste bara få igång tänket att gå ut fast det blåser och regnar, jättesvårt! 

Kent vill också börja röra sig mer och tänka mer på maten. Det underlättar ju en hel del för mig. 

Jag har gjort ett "schema" på 10v där vi skriver upp när vi har gjort något och hur länge. Målet är att det ska stå något minst tre gånger i veckan. Den hänger synligt på kylskåpet så att man hela tiden blir påmind. Får se om detta får mig taggad. Jag fyller i med rosa och Kent med brun.

Visst låter det jättebra alltihop men nu ska jag klara av detta också. Heja mig!! 

Jag hatar att känna mig misslyckad/värdelös.  Hjärnan blir helt skrot av att känna det för ofta. Jag vill känna mig vacker och lyckad som person. 

Då sätter jag igång! 

Gällande jobbet så är det inte så mycket mer jag kan säga än att jag behövde göra något annat. Men jag kommer sakna mina underbara kolleger. 

Gällande p-sprutan så är det ett beslut min hjärna har gjort, inte mitt hjärta. Men mitt hjärta kommer alltid gå i tusen bitar när jag kommer möta eller höra bebisar. Men min hjärna förstår ju att det funkar inte att ha hur många som helst och att dom vi har fått är dom bästa. 

Gällande min fettma, ja för det måste jag nog kalla det, så har den uppkommit av en massa ångest, tröstätande, lathet och uppgivenhet. 

Jag vet inte hur jag ska klara av det här. Jag är en periodare och känner med mig att om några månader så går jag upp igen. För så är det ju alltid. 

Det gör ont när man ser folks blickar. "Oj vad hon har gått upp" "Hon är nog gravid". Nej det är inte bara hjärnspöken! 

Jag måste ju klara detta själv, det är det som är det svåra. Jag kan ju inte. Och tanken på att alltid vara fet äcklar mig. 

Jag behöver någon som sparkar på mig, kramar på mig och hejar på mig. Men alla jäkla "viktprogram" kostar ju MASSA pengar och pengar är det sista vi har till övers just nu. 

Sockerberoendet försöker jag få bukt på nu. Det hänger ju också ihop med tröstätandet så det blir liksom två saker på samma gång. Hur det känns/går?? Hjärtklappning, irritation, rastlöshet, ledsen, arg, uppgiven. Jodå det är en avvänjning av socker inte droger/cigaretter/alkohol. 

Inte något superlyckligt inlägg detta men jag behövde få "skrika" ut det någonstans. 

Och jag vill inte få en klapp på axeln och höra att "du är inte fet". Tyvärr är det just så det är. 

Puss och hej!