Idag var det då dagen då jag skulle få ta avsked av min fina kusin. Dagen jag har bävat för. Jag förväntade mig ett helvete som bara skulle göra så ont. Och det gjorde det men samtidigt var det så fint. Det kunde inte varit bättre. Kyrkan var helt fullsatt av folk och man kände och såg mycket sorg men också kärlek. Kärlek och tacksamhet för att han varit i våra liv. Man blev berörd av att se all den kärlek han gett så många. Det svåra blir att nu lära sig leva utan den. Att lära sig förmedla vidare all den kärlek han gett oss. Att låta honom leva kvar genom oss. 

Tack för allt! 

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)