Jag menar bebislängtan. Jag längtar så jag håller på att gå sönder. Kommer jag någonsin känna att jag är färdig med barn?? Att Kent säger att det inte blir fler gör mig så ledsen, jag kan inte släppa det. Känns som om han har tagit något ifrån mig. Jag tänker på det varje dag. Och nu när vänner får bebisar så gör det ont i mig.

Har inte pratat med någon om detta för jag får sånna otroligt stora skuldkänslor när man är nära ett par som kämpar för att få sitt första. Gör ont att tänka på hennes längtan. Hade kunnat offra min högra arm för att ge dom ett litet mirakel. Och det hoppas jag att hon vet. Att se en stark människa gå sönder inifrån och man vet inte hur man ska kunna hjälpa.........