Saker planderade varje dag denna veckan, mest trevliga saker tex två visningar, pysselkväll och HelenaDag. Sen ska jag med katten till veterinären (kulorna väck), jobba mån lör och sön-natt, styrelsemöte och två utvecklingssamtal. Ja och där emellan ska jag vara mamma, hustru, piggelin och gladehare också.

Jag är en person som tar på mig för mycket saker. Inte för en annan kanske, men jag gör en så stor grej av det. Jag går in för det och låter det ta för mycket av min tid och kraft. Jag har mycket svårt för att säga nej, förbannat svårt!! Sen får jag ångest men vågar inte säga något. Vill inte såra någon eller bevisa att jag inte klarar det.
Men just nu finns det nog ingen dag då det inte MÅSTE göras något. Men sen när någon frågar vad jag ska göra så blir det helt stopp... Ja vad är det jag ska göra, varför är jag så stressad??!!! Varför gör jag små saker till stora??



Om jag känner mig utanför varför säger jag inte det direkt då?? Varför låter jag det gå så lång tid. Man kan inte vara omtyckt av alla, jag vet.. Jag är inte den klängiga typen som måste vara tillsammans hela tiden, men vill ändå bevisa/ha bevisat att man fortfarande duger som vän...
Vill någon ha hjälp så hjälper jag gärna till, kanske hjälper jag lite till överdrift. Men jag bryr mig och vill mina vänner det bästa. Det som kan göra mig ledsen är när man får reda på att varför man får hjälp tillbaka är pga skuldkänslor/att de måste. Därför slutar jag be om hjälp, jag klarar mig själv.

Idag är ingen bra dag. Gråten sitter fast i halsen, går inte att svälja ner eller att få ut. Den bara illhåller sig kvar, beredd på att explodera en vacker dag. Hoppas på att morgondagen bli bättre.