Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen! Ögonen går verkligen i kors. Och humöret är inte direkt på topp. Stackars barn i morse, måste be om ursäkt när de kommer hem. Men att börja en trött morgon med att ena barnets termobyxor är borta gör inte humöret något gott. Trodde att de kanske var kvarglömda på bussen! Just i dag som termometern visade 18 minus. Omg, bilen måste ju startas upp! Glömde ju helt bort. Så skrapa skrapa både på utsidan och insidan rutorna för att kunna ta oss till skolan. På skolan ligger termobyxorna! Vilken lättnad, men ilskan lugnar sig inte helt. Lämnar E på fsk och hittar inte vantarna som jag lagt på hennes plats dagen innan. Då de bara hade blivit använda en dag så känner jag ilskan bubbla igång igen. Börjar, tillsammans med en pedagog, leta igen alla barnens fack efter vantarna. Tillslut hittas den, hos barnet längst bort. Efter allt mitt muttrande och korta svar så kan jag bara föreställa mig vad den pedagogen tänkte om mig. " En galen hormonsprutande kärring som blir hysterisk över ett par vantar, stackars hennes barn". Ja så tänkte hon nog. Jag vet ju efter att själv ha arbetar på fsk hur svårt det är med alla vantar och strumpor som är överallt. Och att de lätt hamnar fel. Men idag var denna förståelse som bortblåst, min hjärna fungerade inte. Nu är i alla fall vantarna på plats , förhoppningsvis någon vecka till i alla fall.

Har lite uppdrag idag men först måste dagen startas om, jag lägger mig en timme....

Natti