Allt hände på midsommarafton. Jag hade varit med och dansat runt stången i samhället då jag kände att det drog lite längst ner på höger sida av magen. Vi tog oss hem till Krille för att låta barnen äta upp sina glassar innan vi skulle sätta oss i bilen. Det är när vi går ut från Krille om allt händer. Jag känner hur det liksom klickar till längst ner i magen. Sen känns det som om jag kissar på mig. Jag känner efter med handen på jeansen och har då blod på hela handen! Springer till bilen där Kent just satt in barnen. "KÖR HEM FORT" skriker jag. Kent fattar först ingenting utan tror först att jag skadat handen där han ser blodet. Vet inte hur jag fick fram det men tillslut fattade han var det var som hade hänt. Hem för att sätta mig på toa (massa blod) och Kent ringde till sjukvårdsuppysningen. Jag var HELT säger på att jag fått missfall. Och tankarna började snurra direkt, "nu måste de väll skrapa, begraver man 14veckors foster, kommer jag få komma hem idag, MIN BEBIS ÄR DÖD". Jag var helt i chock.

Vi var självklart tvungna att åka in till Näl. Mamma mötte upp oss och tog barnen. Grät hela vägen in. Började gråta i väntrummet men som tur var skickade de efter någon direkt att hämta mig så jag slapp sitta där. Efter lite stick i fingret, kollat blodtryck och lämnat urinprov så kom den lilla lilla läkaren in och det var dags för ett ultraljud. Tänk er en mini pizzabagare så kan ni föreställa er hur han såg ut. Hur snäll och lugn som helst. När jag väl ligger där med särade ben och känner att livslusten bara rinner av mig så hör jag; "Men se som det rör sig här då". Jag och Kent utbrister samtidigt; "VA". Ja här var det fullt av liv"säger läkaren. Jag; "Vadå lever den??? Ser du hjärtat slå?". Läkaren; "Ja den lever och hjärtat behöver man inte kika på när den rör sig sähär mycket". Jag och Kent fattar inte. Vi får då se på skärmen på en liten skitunge som ligger och vinkar åt oss. "Se han vinkar åt er" säger läkaren. "Jäkla skitunge" är det jag får ur mig. Livmoderhallstappen såg jättefin ut så den verkar då verkligen inte påväg ut och den såg ut att trivas där inne. Läkaren tror att en blodådra brustit. Blev ordinerad vila och ska återkomma om det inte upphör eller om det återkommer.

Så när vi åkte hem igen, 2½ timme efter att jag började blöda, så hade jag återigen en liten krabat i magen som var full av liv.

 

 

Jag har fortfarande svårt att förstå.

 

 

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)