Läste för ett tag sen ett blogginlägg om hat. Att bloggaren inte kunde förstå att folk kunde känna hat. Har efter jag läst detta gått och tänkt på det väldigt mycket, kan inte släppa det.
Vad jag har förstått har denna person växt upp i en lycklig familj och har inte haft några större bekymmer. Uppvuxen på ett och samma ställe, inga skilda föräldrar, duktig i skolan, många fina vänner osv. Kan i så fall förstå att det är svårt att förstå. Om man då jämför med mig som haft en ganska trasig uppväxt och fått sett mycket hat på nära håll så tror jag att jag har mycket lättare för att förstå hatet. Hat är ett väldigt stark ord. Men jag har helt klar känt och känner fortfarande ett hat inom mig. Till viss del har jag fått det medfött (mer än man tror förs vidare till barnet) och en del har byggts upp under åren.
Det gör mig ledsen att se andras hat, jag vet att det gör så ont och det äter upp än inifrån och ut. Ingen mår bra av det. Det är något man måste jobba med. Det är inget som försvinner direkt. Man måste ge det tid. Man måste lära sig förlåta, glömma och gå vidare.
Jag hoppas att jag en dag slipper känna något hat. Att jag kan lägga allt bakom mig. Att förlåta och gå vidare. Det hade varit helt underbart!